Ibland vet man inte varför man lockas in i någonting, just på det sättet, just då. Så var det den sommaren. Jag åkte på loppisar och ville hitta en gul regnjacka i galon. Istället hittade jag en liten lampstomme som såg ut som en perfekt formad princesstårta. På nästa loppis hittade jag en annan lampstomme som påminde om en blåklocka. Och en tredje som fick mig att tänka på ett stort moln. Jag behövde ingen lampa men köpte dem för att de slog an något i mig. De kändes som hundvalpar. Runda, mjuka och lekfulla. 

Jag målade stommarna med pensel och sydde överdrag i spetstyg, monterade på sladd och tände dem. Det blev skirt och fint och gav en oväntad effekt med mönstret som reflekterades  på väggen. Jag kunde fasta i det mönstret, drömma om saker som skulle hända  i alla linjer och ihåligheter. Den största lampan hängde jag upp, resten blev en liten hög på mitt golv. Jag tyckte om den där högen, ville göra den större, ge den fler färger och fler mönster. Liv.

Jag började ringa runt till lamptillverkare och en dag stod jag i en lada i Östergötland. Mannen hette Göransson och sa att han var klar med att bocka stål. Jag fick gärna ta de sextio stommar som fanns kvar. Det blev trångt i min etta och stomme efter stomme kläddes. Jag tänkte bara på tyger, sladdar, färger och former. Dök ner i ett torrt hav av spetstyger. Bad pappa lära mig skala sladd och koppla koppartråd. 

Jag tog bort möbler för att få plats hemma. Folk började fråga. En kompis köpte en lampa. Sen ringde en annan vän, och någon till.  Jag har hört att du gör lampor, sa dom. Det kanske jag gör, eller i alla fall en fin hög. Jag vet inte om jag vill att den ska försvinna. Jag bad en fotograf att ta bilder på lamporna medan de ännu bodde tillsammans. 

Det var så de hamnade de i ett inredningsmagasin. Och det var så mailen började komma. Från Italien, Kina, Frankrike, Canada, New York, Sydkorea, Portugal, Danmark, Israel. Och det var så den började, berättelsen om Möllerlamporna.